Gammal kärlek rostar aldrig

Säger dom som vet.
?
Jag är kär mer eller mindre hela tiden. Hur äkta dessa känslor är kan ju diskuteras, men på riktigt eller ej så känns det ju som att jag är kär. Därmed kallar jag det för kärlek.
Det jag vill komma fram till är att jag aldrig riktigt slutar vara kär i en person. Det spelar ingen roll om vi pratar om Linus från dagis Anton från trean i grundskolan eller Mollgan från i våras. Jag kommer nog alltid att vara lite kär i dessa personer. Konstigt? Kanske lite. Eller ganska mycket. Men jag tror att man alltid håller fast vid saker som är oavslutade. Och mina kärlekshistorier har aldrig fått något slut. Inget lyckligt i alla fall. Det slutar oftast med att jag i hopp om att komma över en person, bara hittar någon annan att drömma om. Därav denna oavslutade, ändlösa kärlek.
Nu menar jag inte att det är samma styrka och kraft i kärleken, det är en slags ljummen maten-har-stått-på-bordet-alldeles-för-länge-men-jag-äter-den-ändå känsla.
Jag tänker oftast inte på dom här personerna alls, men om ens vägar av någon anledning korsas, så bubblar det alltid upp något inom mig.
Så min förhoppning är att en person inte bara har en viss mängd kärlek att disponera under en livstid, för isåfall är det bråttom för mig att hitta någon att ge dom sista dropparna till , det är ju onödigt att allt ska ta slut på ett gäng Romeos och Casanovor som aldrig gav mig det jag behövde.

Hem

Vad är hem för en världsvan kvinna som jag, kan man lätt undra.
Igår fick jag själv svar på den frågan.
Är det Oslo som jag just nu bor i? Nej.
Är det Karlstad som jag har bott i sedan jag var 12? Nej.
Svaret mina damer och herrar är - Stockholm.
Staden som jag bott i de senaste tre åren. Staden som har vackra promenadstråk. Staden som har Joel. Staden som har den stökigaste och mest irritationsframkallande Drottninggatan. Staden som har Elin och hennes gulliga familj. Staden som har jättegod sushi. Staden som har Jon. Staden som har dom allra flesta latte-mammorna. Staden som har alla goingar på Topshop och Topman. Staden som har gammalt och nytt. Staden som har mina underbara kusiner.
Staden som hade mig.
Flytta tillbaka då kan man gärna tycka.
Men flyttar jag tillbaka till denna fantastiska stad i det sinnestillstånd jag är i nu, så kommer jag förstöra min bild. Projicera min svacka på Stockholm. Och det förtjänar inte Stockholm.
Så jag får vara utan min kära stad ett tag till, tills jag står på två stadiga ben.
So long!

Dagens låt: 9 crimes

Damien Rice & Lisa Hannigan - 9 crimes

Herr Ågren

Jag har en vän som heter herr Ågren.
Han kommer oftast på besök under helgen, men ibland gör han en snabbvisit helt utan förvarning.
Idag är en sådan dag. Men jag tror att han denna gång är här för att stanna längre än vanligt.
Fyfan.

Working class hero.

Vilken hjälte man är va!
Istället för att vakna av väckarklockan 12:45 för att vara på jobbet till 14:00, vaknar jag 08:20 av ett sms. Och ett till. "Vi behöver dig tidigare och senare på Smart Club" (börja tidigare och sluta senare. Reds. anm.) stod det i princip.
Och som den tappre riddaren jag är, så hasade jag mig upp från min madrass och är nu fit for fight.
Ut i den sista och värsta julruschen av dom alla, armbågarna är vässade, klorna på speed dial, och gaddarna redo att bita ifrån.
Fridens!

Dagens låt: Love me already

Black kids - Love me already

Kolla förresten in hela albumet Partie traumatic.

Dyngbra!

It's a mans world

Varje vardag tar jag bussen till jobbet kl 06.30.
En tanke som har slagit mig är att säkert 90% av mina medresenärer är män, pojkar, gutter, grabbar.
Konstigt.
En sjukt ointressant observation inser jag nu när jag faktiskt sitter och delar med mig, så du borde sluta läsa för att markera din ståndpunkt.
Iallafall så gick min tankegång såhär: det är väl mycket bygg och elektronikjobb(?) som ska göras tidigt på morgonen och dom yrkena har en manlig överrepresentation, och 1+1=2, så därför är det flest män som färdas då. ? .
Shit, skriver jag fortfarande? Läser du fortfarande??!
Ska vi sätta punkt där?
Ja?
Ok.
.

Dagens låt: Bleeding all over you

Martha Wainwright - Bleeding all over you

Jag har en kusin.

Eller.
Jag har väl egentligen runt 25 kusiner.
Men den här historien är om en utav dom. Låt oss kalla honom Göran.
Göran är i sina 30is och har sysslat med musik sedan barnsben. Någonstans på vägen hittade han en avgrening som kallas för hårdrock/metall.
Göran vile vara som dom andra barnen så han färgade håret, tog hål i örat och började spela elgitarr.
Han har säkert vart med i 100 band för att hitta hem.
Nu har Göran tillslut hittat hem.
Celestial Decay. Även hemmet har ett hem. Det heter http://www.celestialdecay.com.
Som min goda vän Petter en gång sade: "Det går bra nu".
Gillar du metall så kika in där, och bor du i närheten av Götet så hittar du dom på en scen nära dig!
http://www.celestialdecay.com (så ni inte missar länken liksom)

Göran heter egentligen något annat.

Dagens låt: When your mind's made up

Innan du trycker på play här vill jag tipsa dig om att titta på filmen "Once" först, vilken låten är tagen ur. Det är en irländsk musikfilm med massa ljuvligt örongodis och den här låten är enligt mig den mest slående i hela filmen, så är du sugen på filmen tycker jag inte att du ska trycka på play.

Annars, be my guest och njut. (särskilt runt 2:20 någonstans)

Glen Hansard och Marketa Irglova - When your mind's made up

Jag är inte bara skadeglad.

Gick förbi en man på vägen hem förut.
Han gick där med sina påsar i fredagsruschen, folk gick förbi honom i fast forward, medan han själv rörde sig i slow motion.
Han gick och tittade ner i marken, men inte på ett undvikande sätt, utan på ett här-går-jag-med-mina-påsar sätt.
Helt plötsligt börjar han småle. Fortfarande tittandes ner i backen.
Då blev jag varm i hela kroppen.
Han gick där i sin egen värld, med sina egna tankar, och kom antagligen och tänka på något som gjorde honom glad. Så glad att han inte kunde motstå impulsen att le.
Då blev jag också glad.

Vad mycket tänder!

Kastade precis ett av mina ögon på teve'n, och fick nästan ont i dom (kan bero på min guitar hero session på tre timmar jag precis avklarat, men nej)
Det är bonde söker fru. Eller man. Eller hund. Eller Barbie. Eller GI-Joe. Nåt söker bönderna i alla fall.
Skit samma, det jag såg var en massa tänder. Och dom stack i mina ögon. SÅ MYCKET! Överallt var dom!
MY EYES, MY EYES!
Fast det var kanske lite orättvist av mig, dom kan väl inte rå för att dom är fula och har många, stora och utstående tänder.
Det dom kan rå för däremot är att dom söker kärleken i teve!
Jag har inget mer att säga.
Jag nöjer mig med att skratta.

Aaand ACTION!

Dagdrömmer du ibland? Eller ofta?
Jag menar verkligen dagdrömmer, inte låter tankarna vandra.
Du regisserar ett helt manus i ditt huvud med omgivning, rekvisita, dialoger, days-of-our-lives-monologer, ja, you name it.
Du lägger in ett par konstpauser, om det är något komiskt så kanske till och med ett publikskratt eller i dramatiska fall ett "oooooooh".
Händer det dig ibland?
Det händer i alla fall mig. Ibland.
Nej nu ljög jag igen. Det händer ganska ofta. Kanske inte hela regissör-biten, men att jag stakar ut specifika dialoger som jag följer - en scen mellan två eller flera personer.
Oftast handlar det om två personer, antingen bråkar eller argumenterar dom om något, eller så är det en lättsammare variant. En av dessa personer är ju då alltid jag.
Och jag har alltid huvudrollen.
Även om scenen i sig inte kräver en huvudrollsinnehavare.
Är det ett gräl jag gestalterar så har jag alltid såna slående argument, och skulle det senare visa sig att det inte höll, så kan man ju alltid gå tillbaka och göra om replikerna. Ibland är jag så engagerad i mitt spel så jag glömmer att det bara pågår i mitt huvud och faktiskt mimar mina repliker.
Är det en mer lättsam situation så är jag alltid så himla witty, och det slutar med att jag står och småskrattar. Inte bara i huvudet då, nej nej, även rent fysiskt så står jag och skrattar.
Folk börjar ju så småning om undra vad det är för fel på mig.

Jag tror att jag hade en slutpoäng med detta inlägg, men någonstans på vägen så tappade jag tråden.
Jag tappade den nog någonstans där jag gav mig själv huvudrollen i detta manus.

Suck och stön och söndag,

Det känns som att denna söndag kommer bli en smärtsam förlängning av gårdagen.
Gårdagen slutade med att jag somnade i soffan av ren utmattning efter att ha koncentrerat mig alldeles för mycket på hur tråkigt jag hade och hur rastlös jag var.
Denna dag började ungefär likadant.
13.30 och alla sover.
Jag smyger ner till den gamla goa sofan igen och sätter mig vid datorn. Precis som igår.
Och nu börjar jag bli riktigt rastlös igen.
Sådär så man inte vet vart man ska ta vägen, det kryper i armar och ben och överallt!
Undrar hur det bästa sättet att väcka alla är..?
Kräma på me nån musik på högsta volym?
Banka med kastruller?
Skrika rätt ut?
Fast jag är alldeles för snäll för att göra något sånt. Så jag sitter här och väntar på att folk ska vakna.
Jag vet visserligen att jag inte är den enda som är vaken.
Hör suspekta ljud från sovrummet här brevid. Inget för en ensam själ som jag att höra.
Så jag höjer musiken lite.

Hångel schmångel...

Gårdagens raj raj var en intensiv historia av mycket god kvalitet!
Molotov Jive var en jäkligt trevlig överraskning. Har inte hört dom spela förut, och det var över förväntan!
Men det var ju Razorlight som lyfte taket! Fan vad bra dom var!
Men.
Det finns alltid ett men.
Johnny Borrell. Attityd. Publikkontakt? Nja.
Han bjöd på kanske två leenden under hela spelningen. Han hade valt ut en punkt på andra sidan lokalen som han tokstirrade på hela tiden istället för att ha någon slags publikkontakt. Men sen gick han bananas och halvt stagediveade, gick och sjöng bland publiken, satt på mixerbordet, strosade genom publiken igen, och sen upp på scen. Utan ett enda leende. Men vi var ju glada förståss.
Särskilt dom som kanske fick snudda vid en av hans svettiga lockar, eller nypa honom i rumpan.
Men han var snygg, det får jag ge honom! Inte lika snygg som jag hade tänkt mig, men snygg.
Däremot fick jag inte hångla med honom. Lite dåligt tycker jag. Jag stod ju ändå 1 meter från karln utanför, efter spelningen. Jag tror att han spelade svår. Eller så tänkte han att det skulle vara lite ojuste mot sin flickvän.
Men det skulle aldrig fungera mellan oss ändå. Han var alldeles för kort.

Johnny Borrell och jag ska hångla ikväll!

Tack Charlotte för denna fantastiska möjlighet!
Nu ska jag springa iväg till henne, för att sen titta på Molotov Jive och slutligen Razorlight!
Johnny, you light my fire!

With license to fold

Jag viker och viker och viker och viker.
Jag är trött på att vika.
Och så bor jag i Vika.
Och sen viker jag lite till.
Mest viker jag fleecetröjor. Och skidkläder. Fula.
Jag har börjat utveckla en sällsynt form av fleece-allergi. Händerna kliar. Ögonen tåras och börjar även dom klia vid åsynen av dessa horribla överdelar. Eller så kan det vara för att jag inte har bytt mina månadslinser på 3 månader.
Men jag tror att det är fleecetröjorna.

Men jag biter ihop. Det är trots allt vikandet som ger mig en saftig stek på matbordet, Power Rangers till ungarna, spolarvätska till bilen och en skvätt whiskey till kärringa.

Ballar av stål

Idag har jag gjort en ganska spännande grej.
Jag tänker tyvärr inte berätta än vad det var jag gjorde, jag vill liksom inte ropa hej föränn jag är över ån.
Men om saker och ting går i lås, och jag får ut det jag vill av detta, så kommer ni bli varse om vad som sker.
Jag håller tummar och tår för at det ska gå bra, detta något som jag varit sugen på att göra sen jag var 14-15, men inte haft ballar nog att göra förrän nu.

Whish me luck peeps!

Ögongodis

På varje jobb jag någonsin haft, så har jag utsett någon till ögongodis. Minst en.
Några gånger har det gått lite längre, och jag har faktiskt fått riktiga känslor för godiset.
Nu undrar jag om det bara är jag som förgyller min arbetsplats på detta vis? Eller finns det andra ko-kon?
För någonstans tror jag att det är mitt sätt att göra det roligare på ett mindre roligt jobb. Eller är det verkligen möjligt att dessa killar verkligen var så snygga som jag tyckte? Valde jag att tycka det för att ha något att titta på? Eller tyckte jag så för att jag lärde känna dom?
Man hör ju ofta "men om du kände honom skulle du också tycka att han var snygg".

I alla fall, superfreak eller ej, detta kan få det pissigaste jobbet att bli lite värt att gå till.
Har just nu det tråkigaste jobbet jag någonsin haft, men upptäckte efter ett par dagar att jag faktiskt jobbar med en hottie, så nu är saken biff!

Praise the eyecandy, and give me a piece!

Guitar Zero

96% note hit.
Som mest.
Det betyder att jag träffade rätt 96 gånger av 100 (ja, det var ju inte bara 100 noter, men du vet).
Fan va bra! (Vi behöver inte prata om att det var på nivå easy va?)
Jag har kramp i båda händerna, skavsår mellan fingrarna och golvet rör sig fram och tillbaka.
Men det är så värt det!
FOR I AM GUITAR ZERO!

It's guy love!

Du vet hur barn kan va ibland va? Göra dumma saker och så.

Till exempel slicka på lyktstolpar och annan metall på vintern så tungan fastnar, du vet.

Tänk vad tokigt det skulle kunna bli!

Error.

Jag är trött, arg, ledsen, irriterad och helt slut.
Jag har ont i fötterna knävecken och magen.
Och jag är helt slut.
Jag ville ju bara hem och sova.
Gick av tunnelbanan i Oslo city efter jobbet för att ta mig ett varv, och tänkte kolla med Sara om hon var där så jag kunde ta nyckeln om ingen var hemma, men jag var själv bara där i 10 min så jag bestämde mig för att låta bli.
Tar tricken hem för jag orkar verkligen inte att gå. Jag vill bara hem till min madrass.
Trycker in porttelefonen en gång. Två gånger. Tre gånger. Jag inser att ingen är hemma, och sjunker ner på marken och börjar gråta. Ser då ett sms jag fått från Malin när jag fortfarande var i stan om att Sara är där, och att hon själv är på jobbet. Båda har nycklar.
Folk klättrar över mig, in, men jag har ändå ingen nyckel till dörren så jag sitter kvar ute i kylan.
Jag inser till slut att det inte hjälper att sitta där och gråta, så jag reser mig upp och börjar lunka mot Malins jobb. Gråtandes.
Jag har ont. Jag är trött. Jag orkar inte mer.
Det står en kvinna och tar kort på sina vänner. Jag måste ta 10 steg till vänster för att komma förbi utan att störa, hänynsfulla tönt.
Funderar på att ge henne en knuff när jag går bakom henne, men jag låter bli.
Nästa gång knuffar jag kärringjäveln.

Nu ska jag sova.

KEVIN!

KOM UT UR GARDEROBEN!

Ska vi hjälpa den här killen att bli känd?

Killsnoppar och tjejsnoppar.

Gick omkring på jobbet och var galet uttråkad idag.

En man går förbi mig, och tanken att han har en snopp bara ploppar upp. Sen tänker jag att det har ju alla hanar. Inget nytt.

Sen går en kvinna förbi och tanken att hon har en tjejsnopp ploppar upp(jag vet att sen när jag blir känd, kommer alla feminister hoppa på mig för att jag uttryckte det så, men jag vägrar säga mus, och har inget bättre förslag.). Sen tänker jag att det har ju alla honor. Inget nytt.

Men i mitt huvud är hela världen helt plötsligt fylld av killsnoppar och tjejsnoppar, inget annat.

Det är som i filmen "Vuxna människor" när Felix Herngren åker rulltrappa. Innan han nått upp måste han välja en person han ska föreställa sig ligga med. Tvångstanke? Lite. Ja.

Japp, huvudet på spiken där.
I see things. Låt oss kalla det x-ray. Tvångstanke? Lite. Ja.
Jag ska skrämma er lite extra.
Det är inte första gången jag hamnat i den transen.

Så vem vet, nästa gång jag träffar dig så kanske du bara är en stor killsnopp eller tjejsnopp för mig!

Nu kommer dom bli arga igen, men det finns faktiskt inga förlöjligande bildet på tjejsnoppar på nätet.

Tandborste+bajs=äckligt

Jag har nog en skyddsängel trots allt.
Jag gick upp 06.30 imorse och skulle borsta gaddarna.
Det måste ha varit min skyddsängel som var i krokarna och hindrade mig att stoppa den halvbruna tandborsten i munnen, fastän jag hade grus och potatisgratäng i ögonen.
Jag spydde lite inombords (både för att jag var äcklad av tandborsten och min kommande dag som personen med grön andedräkt) och åt lite tandkräm.
Nu har jag köp en ny tandborste.

Min är den ljusblå näst längst upp till höger.

Missade jag programmet Pimp my toothbrush eller?

Nu ska jag gå och pimpa mina tänder.

G'night

Southpark

Butters i Southpark är ledsen för att han precis blivit dumpad av Raisin's-tjejen Lexus, och sitter ute i regnet och gråter då ett gäng gother (vilka Stan tillfälligt sållat sig till) kommer och erbjuder honom en plats i deras tragiska gäng eftersom han är ledsen.

"Yeah... And I'm sad! But at the same time I'm really happy that something can make me feel that sad... It's like... It makes me feel alive, y'know? It makes me feel human. The only way I could feel this sad now, is if I felt somethin' really good before, so I have to take the bad with the good. So I guess what I'm feelin' is, like a beautiful sadness... I guess that sounds stupid... Besides, I'd rather be a crying little pussy than a faggy goth kid". -Butters



WORD!

Wåphla!

Ett år.
ETT år, har jag varit sugen på våfflor.
Har jag ätit våfflor?
Nej.
Men ät våfflor då, kanske du tänker.
Lättare sagt än gjort, mhmm!
Varje gång jag går förbi nåt ställe som har våfflor, är jag mätt, får inte i mig ett gram till.
Varje gång jag ska träffa mina vänner och äta något gott, och jag föreslår någonstans där dom har våfflor, så är inte dom sugna på det.
Nej.
Varje gång jag har kommit så långt som till att beställa en våffla så är våffelhjärnet trasigt, dom har slut på våffelsmet, eller inte vet jag, vet inte vad det är?
En gång kom jag ännu lite längre, jag beställde min våffla, väntade på den, drömde om den, det vattnades i munnen på mig, jag var ivrig, förväntansfull, lycklig!
Jag ser tallriken komma emot mig! Jag ler, och dregglar lite utan att veta om det på bordet!
Så är det en Belgisk våffla!!!
En tjock, översockrad, sirapsdränkt, ohygglig Belgisk våffla!
Mina drömmar, förväntningar, och lycka bara krossades på mindre än en sekund!
Vart var min tunna frasiga våffla? Den jag hade beställt? Den jag trodde jag hade beställt.
Jag tog min gaffel och min kniv och började sakta och besviket tugga i mig "våfflan".
Sockersmulorna krasade mellan mina tänder, likt mina drömmar om den perfekta våfflan.
Sirapen segnade i min mun likt kåda, som för att säga "Nazanin, du förtjänar bättre, sluta tugga nu, spara dig till något bättre".
Jag lyssnade på kådan, och gav med en suck upp. Inte värt det.

Idag var jag och Elin G på julmarknad nere vid Aker brygge, en liten, ganska menlös, men mysig sådan.
Vi kollar på hemmagjorda smycken mössor och tofflor då min radar börjar blinka.
Våfflor?
Jag tittar in i en liten hydda till vänster. VÅFFLOR!
Jag rusar in, sliter upp mina pengar och får efter ett års längat och väntan äntligen min våffla,
och den var ljuvlig!

Norsk jente.

Transformationen gick väldigt snabbt.
Helt plötsligt stod jag där mitt på trottoaren med skägget i brevlådan.

"Det må finnas flera"
MÅ! Såhär såg jag ut sekunden efter att grodan hoppat ur min mun.


Jag är inte helt bekväm med tanken att jag håller på att förvandlas till norsk.
Men det är bara att bita ihop.


Imorrn ska jag tillbaka till jobbet och säga
-Haj.
-Pose?
-Kvittering?
och - Hade!

Innan vi vet ordet av så har jag väl börjat säga alfakrull och potetgull också..

I've got feveeer!

Så jag sitter här hemma, tackat nej till jobb, och tycker synd om mig själv.
Det är lustigt vad ynklig man blir när man är sjuk.
Man vill att alla ska släppa allt dom har för händerna och dedikera sig fullständigt till att uppmärksamma en och ta hand om en.
Och så vill man vara hos mamma. I alla fall jag.
Nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk tills imorgon, då jag börjar på ett tre-veckors uppdrag på Smart Club.
På sportavdelningen.
Ha.
Ha.
Ha.
!!!!!
Jag? Sport? Men kom igen.

Och sen vill jag gratta min lilla KoKoKaj som fyller hela 20 år idag!

Over and out!

Hål i hövve

Jag fick jobba idag också.
Men det fick jag tydligen sota för.
Tre minuter efter att jag stigit in i omklädningsrummet så hör jag fågelkvitter och ser stjärnor.
Jag har rest mig häftigt efter att ha knutit skorna.
Skåpdörren bara står och väntar på att jag ska dundra in i den. Och det gör jag självfallet.
Nu har jag hål i huvudet. Två hål.

En kollega sa till mig att jag måste vara lite försiktig och ta det lugnt.
Aldrig.
Det var länge sen jag fick så mycket uppmärksamhet, medlidande och kärlek som idag.
Man tager vad man fårver.
Eller?