Grattis på min dag!

Fuck that shit.
Jag bryter min bloggtystnad idag, för jag bara måste spy på det här jävla skämtet.
Jag har aldrig egentligen brytt mig om födelsedagar. Tills i år. Och jag skyller helt och hållet detta på Ida, hennes eurofi och besatthet av sin egen födelsedag. Hon som åker till ett annat land lagom till min dag.

Jag vaknar imorse med feber.
Kollar mobilen. Det är fan ingen som har försökt vara först på min födelsedag med ett 00.01-sms. (Jon försökte ialla fall ringa mig 02.02, TACK!)
Jag får ett sms från mamma som grattar (jag blev glad då, nu efter en skitdag, eller längsta förmiddag ever, så känns det inte helt ok)
Frukosten smakade bajs.
Jag kände mig som bajs. Överkört bajs.
Men jag såg faktiskt helt ok ut (oväntat va!)
Har glömt vantarna på jobbet så jag fryser om fingrarna på min 15min långa promenad från bussen till kontoret.
Ingen på kontoret grattar mig.
Jag som till och med skippade att köpa med mig min dagliga chokladkaka till jobbet för jag trodde dom skulle uppmärksamma mig med åtminstone en chokladboll här. Det är sant, jag fick inget gott alls. Det är sant, jag NazEgo, förväntade mig något. Men det får man väl?

Vet du vad, jag orkar inte ens gnälla om det här mer. Just nu i alla fall. Lite beroende på att alla mina ä och ö görs av flera tangenttryckningar æn jag orkar med.

Jag har i alla fall fått ett vælkommet samtal från Jon och ett från Malin.

Førlåt.
Førlåt før detta sjukt tråkiga, otacksamma, dåliga inlægg.

Men har man feber, sitter på jobbet, inte blir uppmærksammad på sin fødelsedag då har man fan rætt till å vara dum.

Hej då.