Första advent

Nog för att jag ganska mycket avskyr julen och det mesta som har med den att göra, men ok, det finns vissa grejer jag gillar.

Allt gott man kan äta tex. Mmm.

Och pyssla. Jag gillar att pyssla. Sen om jag får göra det med människor jag älskar gör ju inte saken sämre precis.

Jag, Malin och Ida har idag påbörjat följetången "Julstök".

Det är en miniserie i fyra delar.

Idag handlade Julstök om tre tjejer som gör pepparkakshus och lussekatter.

Mysigt va!

Stay tuned.

Ett inlägg om en fiskmås.

För någon vecka sen såg jag den största fiskmås jag någonsin sett. Jag vet inte riktigt om det framgår i bilden exakt hur stor den är, men den var verkligen jättestor, eller hur Malin!
Jag kunde inte släppa den med blicken, jag vred nästan huvudet ur led samtidigt som jag ojade och var förundrad.
Det roligaste av allt var att den gick mitt i gatan, och blickade sig omkring, som att den var ute och söndagsstrosade
Den liksom struntade i att alla glodde, och var chill som fan där den gick.
Iallafall, den var jättestor.

Ordverifiering

Det är väldigt vanligt att man får knappa in en ordverifiering när man ska skriva kommentarer och dylikt på nätet.
Ofta är det ord utan mening. Ibland är det riktiga ord. Ibland är det ord som skrattar en i ansiktet.
Satt för någon kväll sedan och var lite känslig. Så som man kan vara ibland när man inte får kramas tillräckligt. Så får jag en ordverifiering.
Puss Romantic

En kvart senare.

En kvart tidigare bestämde jag mig för att gå och lägga mig.
"Nazanin, jag kanske är dum i huvudet nu, men jag är sugen på pommes å bea."
"Ida, du är inte dum, jag är också sugen.."
Detta uttalande några minuter efter att jag nästan spytt på Ida för att hon gått och fyllt på popcornskålen för säkert sjunde gången ikväll, och det är jag som tömmer den.
Vad har jag ätit ikväll?
7 skålar popcorn
1 Japp
1 bubbelchoklad
5 glas blandsaft
1 glas med choklad+daimmousse
1 skål glass

Och nu väntar jag på pommes och bea.

Jag satsar på beach -09

Konversera?

Varför skulle man göra det när man kan blogga, eller kommentera på varandras bloggar?
Varför prata när man sitter i samma rum när man kan låta bli?
Varför är vi så dumma i huvudet?

Kom igen nu då, jag väntar på din kommentar.
Bäst att det är en riktigt bra och värd kommentar nu.

Creme de la creme!

IIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHH!!

Jag blir lite orolig för dagens ungdom.
Kollade på Idol förut, ser ett framträdande av lillfisen Johan.
Han lutar sig, och sjunger mot ett gäng tonårs(?)tjejer, varpå en av dessa blir helt hysterisk, skriker och gråter!
Till den grad att en av hennes kompisar slutar mitt i sitt dyrkande för att lägga sin hand över hyenans mun för att få tyst på henne!
Hur långt ska detta få gå?
Jag satt i fem obrutna minuter och skrattade lika hysteriskt som den där bruttan ylade.
Det måste vara ett skämt!
Hur som helst, jag kan inte säga något mer om detta, jag vet inte vad jag skulle kunna säga.
Katastrof.

(Ja, jag är medveten om att denna hysteri inte är typiskt för dagens ungdom, att den fanns när Tomoji Tanabe var ung också.)

Den tar dig överallt

Jag har redan tvingat mina vänner att gilla den här låten, och nu är det er tur!

Sjukt bra

Ikke, Vet Ikke

Jag och min partner in crime Malin-ho var på skattekontoret för ett par veckor sen för att skaffa ett skattekort så vi får rätt lön osv.
Kom hem efter en slitsam dag på jobbet nyss där det väntade två kuvert.
Det ena adresserat "Nazanin Pouresmaili".
Det andra adresserat - JO, det är sant - "Vet Ikke"

UTROPSTECKEN!!!!!!

Vilket land i världen kan du åka till där en myndighet helt inkognito struntar i att kolla upp namnet på den du ska skicka brev till?
Norge.

Hur är detta möjligt kan du nu fråga dig. Alltså.........jag vet verkligen inte.
Efter att ha stirrat på "namnet" en liten stund och insett att dom faktiskt inte vet och inte bryr sig (tydligen) så brast vi bara ut i ett skratt som aldrig kommer ta slut!

"Hej, vad heter du?"
"Vet ikke."
"Va? Vet du ikke?"
"Jo"
"Men vad heter du då?"
"VET IKKE!"

Meningen är ju att använda detta skattekort till att skaffa bankkonto osv, men hur fan ska det gå till?

Vet ikke!

ÖnzzZZzZZkningar (klämkäckt va?!)

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Eller, jag önskar det ganska ofta, med tanke på hur sorglös tillvaron var, man blev omhändertagen och tyckte att det värsta som kunde hända var om man missade början av Bolibompa.

Jag satt i soffan förut med "familjen" och kollade på tv och kände att jag började bli lite trött.
Då fick jag en brinnande önskan om att få vara 7 igen och somna med huvudet i mammas knä samtidigt som hon smekte mitt hår.
Nästa gång jag skulle vakna till var när jag hängde livlös om hennes hals, lyft ur soffan för att bäras till min säng med Kai & Karo överkast.
Sen var det bara kvar att bli nedbäddad, få en puss och ett glas vatten.

Fan, nu saknar jag inte bara att vara liten igen, nu saknar jag mamma också!

(Don't get me wrong, hon lever fortfarande, men jag har inte tillgång till henne som förr!)

Tvätta händerna efter ni vart på toa gott folk! MED TVÅL!

Mask i magen i all ära, men kika på det här.



Kan vi alla vara överens om att vara noga med hygienen och inte äta dålig mat?
Sweet!

Bygget

Jag undrar hur vi människor fungerar. Egentligen. Jag menar, jag var med på biologilektionerna, jag vet att kroppen sänder signaler till hjärnan osv.
Men hur, hur, hur, kan vi känna fysisk smärta? Fysiskt välmående? Att det kliar? Vad är det som får oss att skratta när vi blir kittlade? Varför känns ögonen tunga när vi är trötta?
Även med facit i hand kan jag bara inte förstå. Det är för stort. För svårt att greppa.
Och detta är de triviala sakerna jag inte förstår.
Det vore så enkelt att bara tro på något större. En gud att länka till. Hans vägar äro outgrundliga. Thats it, du behöver inte mer än så.
"I guess it would be nice to give my heart to a god But which one, which one do I choose?" - Of Montreal.

Stod och tittade på mig själv i spegeln efter duschen förut, helt utan beundran, avsmak, eller något annat tycke. Bara såg mig.
Om man bortser från att man är byggd av olika kroppdelar, och bara tittar, så ser man linjer. Det ser ut som att man är skuren ur en bit wellpapp och blivit pumpad med kött och blod. Alla linjer flyter samman.
Armbågarna kröker sog lätt inåt där midjan är som smalast, handlederna och händerna kurvar sig lätt för att följa höfternas former.

Skithäftigt.
Så hur konstigt och svårt det än är, så är vi ganska häftiga.

På ålderns höst

Simon Trygg at 11:32pm November 23
de va tur att du upptäckte att du läst fel! känner att ja e för ung för att dö...

Nazanin Pouresmaili at 11:34pm November 23
du kanske ska ha det i åtanke när du håller på å sladda i snön å grejjer du din tok!!!

Simon Trygg at 11:41pm November 23
men de e ju inte farligt! tror du e mycke farligare...

Malin Fröding at 11:42pm November 23
Naz din j*vla kärring alltså.... ja tycker att det är bra att du är ute o rör på dig simon!!

Nazanin Pouresmaili at 11:45pm November 23
VEM är det som är en kärring egentligen??"jag tycker det är bra att du är ute och rör på dig simon!!"MOHAHAHAH!! de e lika bra vi hämtar ut våra käppar, slår de ohyfsade ynglingarna på benen, och emellanåt mata ankorna i dammen....?Simon-jag är ingen vaarg jag är en laaaaam!

Simon Trygg at 11:54pm November 23
haha ja ni e båda kärringar:P köp varsin bil å kom upp å sladda me mig istället, så ni får röra lite på er:P

Can't help but wonder

Talade tidigare med min kära vän Ida.
Vi pratade om olika anldningar till varför folk väljer att starta bloggar.

Skitsamma, man vill ju oavsett anledning veta hur många, och framförallt vilka som läser ens blogg.

Så här är en idé - om du läser min blogg, om än bara just denna gång, skriv ett hej eller något annat trevligt i kommentarsfältet!

Fair?
Tjusigt!

Balansgång

Det börjar med ett litet glädjetjut och ivriga händer som klappar ihop av barnslig förtjusning.
Till att börja med handlar det om stora nävar. Får efter en liten stund sakta ner, det börjar ta emot lite. Plockar upp dom en efter en, var och en får sin välförtjänta uppmärksamhet. Snart fungerar inte det heller. Det är dags.

Jag plockar upp den från bordet. Känner hur kylan nästan får mina fingrar att domna bort. Jag för den mot munnen och tar en stor klunk.

Det är nästan som att börja om från början. Hur fantastiskt är inte det?
Chips och Coca cola - i total symbios!

"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre"-nalle puh (otippat klyftig den där nallen)

09.16

Sitter och uppdaterar min inkorg på mailen var tredje sekund.
Nähe, inget nytt.
Uppdaterar igen.

Väntar på ett mail från en vänlig herre på ett bemanningsföretag som snickrat ihop ett uppdrag till mig idag. Ska få vägbeskrivning.

Och imorgon ska jag på möte på ett annat bemanningsföretag.

Det går bra nu.

Passa på

Jag skulle vilja åka tåg.
Sätta mig på ett tåg till...ja..det spelar egentligen ingen roll. Det är inte destinationen som är huvudsyftet. Nej, det är själva tågfärden jag är ute efter.
Att under 3-4 timmar inte ha något annat val än att bara ta vara på tiden.
Visst, jag kan läsa, lyssna på musik, eller kolla på vackra miljöer om jag inte sitter på ett tåg också.
Men det ger en annan känsla att göra dessa saker på ett tåg. Det känns nästan som att någon har gett mig en gåva. Tid.
Jag kan ge en sida i min engelska invecklat skrivna bok 7 min om jag vill det. Boken förtjänar min uppmärksamhet, den odelade uppmärksamhet jag endast kan ge den på ett tåg - då inget annat spännande väntar runt hörnet.
Jag kan sätta i hörlurarna i öronen och låtsas som att varje låt jag hör är ett soundtrack till denna del av mitt liv.
Jag kan blicka ut på den passerande naturen i all dess prakt, utan att behöva tänka närmre på den. Bara njuta av det mina sinnen hinner uppfatta innan tillfället är förbi.

Många ser långa resor som ett növändigt ont för att ta sig från en punkt till en annan. Jag ser det som ett tillfälle att vara i nuet. Det blir så mycket trevligare då.

Den fula ankungen

Det finns en teori.
Att det i alla kompisgäng finns en ful person.

Kollega- "Men Nazanin, du har ju bara snygga kompisar."

Tack...?

Sleeping beauty.

Sitter i soffan. Kan nästan inte hålla ögonen öppna. Lika bra att gå och lägga sig. Klättrar up för stegen till loftet. Släpar mig bort till madrassen längst in i hörnet. Läser några sidor i boken jag fick från en vän. Kurar ihop mig under täcket. Låter tankarna vandra en liten stund. Känner mig nöjd. Känner kroppen domna bort. Känner luckorna mellan tankarna växa. Somnar snart.

PANG!

Antingen så dyker någon ovälkommen tanke upp, ett irriterande ljud penetrerar öronen eller så stör ett extra ljust flimmer från tv:n.
Sen är man klarvaken i ett sömnigt tillstånd.
Jag vet att inget av dessa yttre omständigheter är dom egentliga anledningarna till att jag inte kan sova.
Det är förmodligen att jag är i ett nytt land, i en ny lägenhet, har inget jobb, har andra ekonomiska bekymmer osv.

Det märkligaste av allt är att jag för första gången på länge känner mig ganska tillfreds med mig själv i övrigt. Jag känner att ett lugn omger mig. Jag irriterar mig inte på saker i onödan, jag ser förbi det.
Förutom när jag ska sova.

Nu ska jag på ett möte om jobb som jag hoppas resulterar i ett bekymmer mindre i kampen mot sömnlösa nätter!

En smak av himmelen.

Änglarna valde en del. Solen valde en del. De vackraste av molnen valde en del. Regnbågen valde en del. Den svala brisen som smeker din kind en het sommardag valde en del.
En varsin del av mitt smakorgan.

Så smakade min toast fylld med ljuvlig choklad/nötkräm, omsorgfullt tillagad i smörgåsgrill.

Eg ser

"Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg vil leva med deg
Eg vil leva med deg"

Några textrader ur låten vi precis fick höra.
Jättevacker melodi, och sen när vi väl förstod texten blev den ändå lite vackrare.

Tack Ida.

Strikta order

Fick precis en länk på en låt av allas vår kära Ida. Den ska tydligen vara jättefin och det är dödsstraff att inte gilla den. Jag hoppas verkligen att den faller oss i smaken.

WOHO!

Ska på möte med en karl på ett bemanningsföretag imorrn!
Det betyder egentligen ittnööö, men med tanke på alla cvn jag lämnat, hur många 1000 mil jag har promenerat omkring i den här staden mellan potentiella arbetsplatser (med en krymplingfot), svett, tårar och blod, så är ett möte darn good alltså.
Detta garanterar inte på något sätt ett jobb, men när jag gick från det där kontoret och hade en tidpunkt för att prata med en poffessionell om jobb, kände jag hopp, något jag inte känt på ett tag.
Så nu tycker jag att alla ni en som läser skickar massa goda tankar och vibbar till mig, så kanske jag får gå på en riktig jobbintervju sen!

God morgon!

Hur mycket kan en kvinna sova!??? Utan att blil pigg, utvilad eller nöjd?
Jag har haft madrassmarathon här 7 av 8 nätter, men inte fan räcker det. JAG ÄR TRÖÖÖÖTT! Alltid.
Men det är bara att hålla upp ögonen med tändstickor ( tandpetare funkar också, men der gör ont och finns risk för perforering) och sätta på snooze!
God dag!

Fjantelagen

Satt förut på gratisbussen (gratis är något essentiellt just nu) ut till Ikea för att köpa några saker som saknas på vårt loft (kudde, täcke osv, ingeT viktigt.)
Vi är båda lite smått oroliga över att vi fortfarande inte har snickrat ihop ett jobb än, och filosoferar lite kring detta.
Det finns ju galet många bemanningsföretag i den här staden, och jag lekte med tanken att jobba på ett sådant.
Men ganska direkt börjar jag fundera runt hur det skulle kännas att hela dagarna ha och göra med folk som mest av allt bara vill sparka ner en från stolen, ta ens plats och kalla på vaktmästaren för att sopa bort fläcken på golvet.
Jag inser att jag nog skulle sitta där och ha dåligt samvete. Skämmas för att jag sitter där med ett jobb (som jag förmodligen hatar, och hittar på alla möjliga krämpor för att kunna sjukanmäla mig en dag till på). Ursäkta mig för att jag har nåt som du vill ha.
Det är den där jävla jantelagen. Man får inte vara bättre än någon annan. Även om det är uppenbart och alla vet om det så får man själv inte säga nåt.
"Välj mig så får ni en glädjespridare som alltid gör sitt bästa. Välj mig så väljer ni service i toppklass."
Det är ett utdrag från mitt CV. Jag vägrar att be om ursäkt för mig själv, och för att jag faktiskt tror på mig själv.
Samtidigt sitter det en liten Fjante på min axel som frågar om det var så smart skrivet? Dom kanske tycker att jag verkar arrogant?
Men hur ska andra tycka att jag är toppen om jag själv inte gör det? Och tror på det?
Så jag struntar i det, riskerar att verka självgod och arrogant, och hoppas på att andra ser bortom det.
BE PROUD!

Det finns mycket i världen som är jobbigt.

Men framförallt så finns det två saker som är skitjobbiga.
1. Att ha fel.
2. Att någon påpekar att man har fel.
"I hate to say I told you so, but I told you so"

Jag och min partner in crime Malin kan hålla på i timmar, dagar, ja rent utav veckor med att gnabbas fram och tillbaka om vem som har rätt om en sak. Det kan handla om en italiensk grammatisk fråga, lokalsinne-obalans, eller en såndan simpel sak som om något är gott eller inte. I dom flesta fall finns det ett facit, och nån får rätt och den andra får det gnidet i ansiktet med ett hånskratt långt efter. Men ibland finns det inget facit. Det handlar uteslutande om personlig smak, vilket gör det väldigt svårt att få ett slut på gnabbandet.

Det värsta är att hur mycket man än vet att det svider när någon säger dom där 5 sjukt irriterande orden "Vad var det jag sa" så kan man inte motstå att få använda dom när tillfälle ges. Det är som att stå i kö till ett provrum. Man står och suckar, gnäller och svär i kön olidigt länge, hatet bara sipprar ur varenda por och man undrar vad i helvete det är som tar sådan lång tid! När man väl kommer in i provrummet själv så tycker man att man förtjänar att ta lika lång tid som idioterna innan, för sveda och värk. Man skiter väl i dom stackars satarna som står där utanför intet ont anade om mina ondskefulla planer.
Ungefär så känns det när man själv får säga "Vad var det jag sa"

Så vi kan sammanfatta detta resonemang med:
Det finns mycket i världen som är trevligt.
1. Att ha rätt.
2. Att få påpeka att man har rätt.

"Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt dåliga förstånd."

Jag har en kompis. Ibland gör hon riktigt dumma saker och tar riktigt korkade beslut. Jag älskar den här personen, men ibland vill jag bara ge henne en örfil så hon vaknar.
Igår sa jag till henne: "Om det hjälpte att jag misshandlade dig till den grad att du hamnade på sjukhus, om det gjorde dig klokare, tro mig, då skulle jag ha misshandlat dig."
Det fina i kråksången är att min vän utmålar sig själv som ett offer, efter att själv ha tagit ett av dessa ovan nämnda korkade beslut.
Jag har två axlar, det är bara att välja vilken du vill luta dig mot sen.

"I'm just walking in the streets of my hometown"

11.21.
Kan tyckas vara en normal tid att gå upp en söndag.
Men blir man väckt av en telefon som skräller i örat, dagen efter att man lagt sig kl 5, då känns det helt plötsligt inte normalt längre. Det känns rent av omänskligt!
Det är Ida. Pigga, pigga Ida.
"Sover du? Jaha! Men jag kommer hem till er nu. Jag gick precis utanför dörren. Hej då!"
Den lilla gröna hulken vi alla har inom oss fick tillräckligt mkt näring för att kika fram en sekund och ge ifrån sig ett vrål. Ett mkt tyst vrål eftersom hela huset sov. Snarare ett ljudlöst vrål. Man vill ju inte va den som väcker folk med ett vrål.
När Ida knackar på dörren står jag och Malin startklara i hallen, med inställningen att nu ska vi ut och promenera.
Ida vill att vi ska hänga inne.
"Nu har jag gått upp, smikat mig och klätt på mig. VI SKA PROMENERA!!!"
Oj. Vad har Norge gjort med oss? Insistera, nästan tvinga folk att gå ut och gå med mig?
Herregud, snart börjar jag väl äta kokta grönsaker också.

Må ikke tildekkes

Jag vill be alla mina en läsare om ursäkt för att jag har försummat dig idag.
Men jag har en jättebra ursäkt, det har jag. Jag har legat medvetslös fram till för ungefär en timme sen. Det var INTE självförvållat. Det var INTE för att jag drack massa alkoholhaltiga drycker igår. Och det var INTE för att jag var bakfull.
Det var mitt personsbästa, jag förväntade mig nästan applåder och jubel när jag tog ett steg ner och två steg upp i trappen från loftet.
Men nu börjar jag åter känna mig som en människa. En halv människa, men icke desto mindre som en människa.
Nere i vardagsrummet sitter alla med varsin flaska i hand och väntar på att jag ska ansluta till gemenskapen.
Nog ska jag ansluta alltid, men utan flaskan. Uäk.

respekt

Att sitta 13 personer i ett vardagsrum på ca 12 m2 och bråka med varandra över den superkassa (återkommer förmodligen till detta fenomen någon dag när min ilska är färsk) facebook-chatten. Det är respekt det.

Jag gillar nog Norge lite ändå.

Dejligt!

Att vara eller inte vara, Det är Frågan

"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."- Nalle Puh

Det är ett återkommande fenomen det där. Jag frågar något, och förväntar mig självklart ett svar. Jag väntar. Får inget svar. Jag frågar igen, och väntar igen, tålmodigt. Nej det var en lögn. Jag att attackerar likt ett lejon som smugit på sitt byte bakom buskarna på den ångande slätten. Har jag tur får jag ett svar då.
Varför är det så lätt att ignorera folk (mig) när dom (jag) ställer en fråga?
Tro mig, detta händer ofta, till den grad att jag ibland ifrågasätter mitt sammarbete mellan tanke och tal.
Ibland blir jag sur, ibland skrattar jag, ibland ger jag bara upp och går och bloggar om det.

Jag tror dom hade ludd i öronen allihop faktikst.

Att tänka i blogg.

Många mornar har jag vaknat och tänkt i blogg. "Den här rubriken skulle jag haft om jag hade en blogg" "Det här skulle jag skriva om"
Sen formulerar jag blogginlägg i mitt huvud. Hela krönikor.
Sen inser jag idiotin i att tänka i blogg.
Min tankeverksamhet sträcker sig inte längre än så, jag överväger inte ens att starta en blogg.
Jag nöjer mig med att tänka i blogg.

Någonstans på vägen känner jag däremot att jag kanske skulle dela med mig till dom som är intresserade av vad som försigår i mitt huvud. Men det finns ett problem - det är liksom så mycket som snurrar omkring i mig, helt utan rim och reson. Hur ska ja knyta ihop alla trådar och få det till en sammanhängande text? Jobbigt.
Jag skiter i det.

Dom senaste dagarna har jag dock varit så underhållen av mig själv, mina tankar och mitt beteende (Självgod? JAG?) att jag tyckte det var dags att välkomna folk in i mitt huvud. Ett litet studiebesök som vid mersmak kanske leder till en praktikplats, och sedan fast anställning?

Så nu ska jag försöka knyta ihop alla trådar som hänger löst.
"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre." - Nalle Puh


Min goda vän Malin säger ibland till mig: "Nazo-ho, du tänker alltid steget längre. Du analyserar så mycket. Jag tänker inte längre än det jag ser"
Jag vet inte riktigt vad sluttanken med kommande citat är, men det var så välformulerat så jag bara måste dela med mig!
"Du tänker utanför boxen. Men jag har en riktigt riktigt stor box, så jag behöver inte tänka utanför den" - Malin F

Great minds think alike...?

Bättre med en laddare i handen än 10 i väskan?

Jag har precis spenderat dom senaste sju minuterna (ja, det är mer eller mindre en evighet för att göra följande) på att scanna igenom hela min resväska på jakt efter min mobilladdare. En procedur som har upprepat sig tre gånger idag- först letade jag efter mina leggings som jag redan hade tumlat förbi ett par ggr i jakt på ett par strumpor.
När jag väl hittar dom och tar på mig dom inser jag att benlängden är till för någon som är ca två äpplen hög, och såvida jag inte vill ha frostbites och kapa av benen inom den närmaste framtiden så bör jag köpa nya. Vilket för mig till ett annat problem. Men det tar vi nästa gång.
Hur som helst, benen är nu täckta (delvis) och jag måste hitta nåt att skyla min överkropp med. Jag vet, jag tar den där t-shirten jag nonchalant slängde omkring när jag letade efter strumpor och leggings förut. VERKLIGEN? Ytteligare några minuter tillägnat detta sökande, men denna gång förgäves. JAG GER UPP! Hur mycket tid orkar en kvinna lägga på att leta?
Jag behöll mitt sovlinne på mig, svalde skammen, och gick ut.

Anttila och Lion på loftet

"ETT SKEPP KOMMER LASTAT" hör jag, varpå en kingsize Lion choklad kommer flygande och landar på mitt benhinneinflammerade smalben. Aj. Men vad gör väl det? Jag har en lion-bar i min ägo.

Nu ska jag ta en paus från jobbsökande, pengavånda och övrig hjärnverksamhet, och bara njuta av min gåva från mina nya flat-mates: Lion-Kingsize.

På återseende!