Ibland så bara måste man.

Jag och pojkar har aldrig riktigt gått ihop. Alltså, på "pojke-flicka" nivån. Eller.
Nej, jag försöker inte komma ut ur nån trång garderob, snagga håret, pierca ögonbrynet och börja använda baggy jeans. (nej jag är inte fördomsfull, jag är bara lite dum i huvudet ibland.)
Jag har tydligen lite svårt att uttrycka mig bara. Har ju liksom haft lite bloggsemester.

Ok.
Börja om från början.
Börja om på nytt trallalallaalaaa!

Jag har ju aldrig haft en pojkvän. Det vet redan alla som haft turen att någon gång träffa bitter-Naz.
Jag menar, Mållgan i all ära, men det vore ju trevligt att ha någon som folk faktiskt erkänner som en person.
Zmajl.

Däremot har jag haft "pojkvänner". Ni vet en killkompis som en tjejkompis hade frågat chans på åt en, som man inte vågade umgås med själv och bara pussade på när man lekte sanning eller konka. Dessutom var man mellan 8 och 11 fresh ones.
Såna hade jag. Inte i överflöd heller, men 3-4 st (shit vad mitt kärleksliv är och var deprimerande).
Anyhooo, det slutade alltid med att jag blev dumpad (jag vet, kan ni tro det eller, ett streck till glasögonorm, med mittbena, är det möjligt? Öj, det låter ju as stylish om det var idag, men på 90-talet var det inte så koolt.)
Så den sista "pojkvännen" jag hade, Christoffer tror jag han hette, fick smaka på hämnd-Nasse.
Jag var jättekär i pojkspolingen, men bara för att få känna på hur det var att vara the dumper istället för the dumpee, så gjorde jag slut med honom.
Jag gjorde alltså slut med en kille jag var kär i i förebyggande syfte!
Gees, det blir spännande att se hur jag hanterar saker och ting när jag en dag får en riktig karl.