Daglig dejt.

Varje dag när jag går på mig 15 minuter långa promenad från t-banan till jobbet så möter jag samma två killar.
Jag möter dom alltid 50-20 meter från viadukten jag är på väg att glida under. Varje dag under mer än två veckors tid har jag alltså sett dom här två.
För varje dag som går känns det mer och mer som att jag faktiskt känner dom här dudesen. Jag menar, vi möts, våra blickar möts, jag vet att vi kommer ses 07.50 lite undan från viadukten, dom vet att vi kommer ses vid ovannämnda tid och plats. Hur går vi vidare nu? Ska vi börja hälsa på varandra? Skaka hand, presentera oss?
Hej jag heter Nazanin och jag är påväg till jobbet.
Hej jag heter Öivind, och det här är min vän Audun. Vi är påväg till t-banan som ska ta oss till vår fag-skola, där vi studerar foto.
Hyggli.
Ses imorrn?
Samma tid, samma kanal! (paus för skratt)
Hade!
Hade!

En dag mötte jag bara en av killarna. Han är sjuk stackarn tänkte jag om vår frånvarande vän. En annan dag dök ingen av dom upp till vår dagliga dejt. Dom var ute på galej igår och ligger hemma och är bakfulla tänkte jag då.
Men idag, nu ska du få höra, hade dom bytt sida! Dom gick på andra sidan vägen!
Kära nån då, vad har hänt? Är det jag? Går jag för nära? Luktar jag illa? Är jag för mycket med min pälsjacka så arla? Känner dom sig besvärade av att vi delar samma trottoar? Kände dom att det var deras trottoar, och att jag inkräktade på deras territorium? Och nu claimar dom sin rätt till den andra sidan?
Det kändes väldigt olustigt, jag menar, är detta slutet på vår vänskap? Jag vill inte att det ska sluta såhär!
Öivind, Audun, lämna mig inte!