Aaand ACTION!

Dagdrömmer du ibland? Eller ofta?
Jag menar verkligen dagdrömmer, inte låter tankarna vandra.
Du regisserar ett helt manus i ditt huvud med omgivning, rekvisita, dialoger, days-of-our-lives-monologer, ja, you name it.
Du lägger in ett par konstpauser, om det är något komiskt så kanske till och med ett publikskratt eller i dramatiska fall ett "oooooooh".
Händer det dig ibland?
Det händer i alla fall mig. Ibland.
Nej nu ljög jag igen. Det händer ganska ofta. Kanske inte hela regissör-biten, men att jag stakar ut specifika dialoger som jag följer - en scen mellan två eller flera personer.
Oftast handlar det om två personer, antingen bråkar eller argumenterar dom om något, eller så är det en lättsammare variant. En av dessa personer är ju då alltid jag.
Och jag har alltid huvudrollen.
Även om scenen i sig inte kräver en huvudrollsinnehavare.
Är det ett gräl jag gestalterar så har jag alltid såna slående argument, och skulle det senare visa sig att det inte höll, så kan man ju alltid gå tillbaka och göra om replikerna. Ibland är jag så engagerad i mitt spel så jag glömmer att det bara pågår i mitt huvud och faktiskt mimar mina repliker.
Är det en mer lättsam situation så är jag alltid så himla witty, och det slutar med att jag står och småskrattar. Inte bara i huvudet då, nej nej, även rent fysiskt så står jag och skrattar.
Folk börjar ju så småning om undra vad det är för fel på mig.

Jag tror att jag hade en slutpoäng med detta inlägg, men någonstans på vägen så tappade jag tråden.
Jag tappade den nog någonstans där jag gav mig själv huvudrollen i detta manus.