Gammal kärlek rostar aldrig

Säger dom som vet.
?
Jag är kär mer eller mindre hela tiden. Hur äkta dessa känslor är kan ju diskuteras, men på riktigt eller ej så känns det ju som att jag är kär. Därmed kallar jag det för kärlek.
Det jag vill komma fram till är att jag aldrig riktigt slutar vara kär i en person. Det spelar ingen roll om vi pratar om Linus från dagis Anton från trean i grundskolan eller Mollgan från i våras. Jag kommer nog alltid att vara lite kär i dessa personer. Konstigt? Kanske lite. Eller ganska mycket. Men jag tror att man alltid håller fast vid saker som är oavslutade. Och mina kärlekshistorier har aldrig fått något slut. Inget lyckligt i alla fall. Det slutar oftast med att jag i hopp om att komma över en person, bara hittar någon annan att drömma om. Därav denna oavslutade, ändlösa kärlek.
Nu menar jag inte att det är samma styrka och kraft i kärleken, det är en slags ljummen maten-har-stått-på-bordet-alldeles-för-länge-men-jag-äter-den-ändå känsla.
Jag tänker oftast inte på dom här personerna alls, men om ens vägar av någon anledning korsas, så bubblar det alltid upp något inom mig.
Så min förhoppning är att en person inte bara har en viss mängd kärlek att disponera under en livstid, för isåfall är det bråttom för mig att hitta någon att ge dom sista dropparna till , det är ju onödigt att allt ska ta slut på ett gäng Romeos och Casanovor som aldrig gav mig det jag behövde.