Gick förbi en man på vägen hem förut.
Han gick där med sina påsar i fredagsruschen, folk gick förbi honom i fast forward, medan han själv rörde sig i slow motion.
Han gick och tittade ner i marken, men inte på ett undvikande sätt, utan på ett här-går-jag-med-mina-påsar sätt.
Helt plötsligt börjar han småle. Fortfarande tittandes ner i backen.
Då blev jag varm i hela kroppen.
Han gick där i sin egen värld, med sina egna tankar, och kom antagligen och tänka på något som gjorde honom glad. Så glad att han inte kunde motstå impulsen att le.
Då blev jag också glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Skönt att du inte är svår att göra lycklig hjärtat!!!
ursiv
hahaha håller med. Önskar att jag var lika bekymmerslös :)chidiw
haha bekymmerslös schmekymmerslös. Försöker ta vara på dom små sakerna i livet (andras liv?) så dom riktiga bekymmren bleknar en sekund eller två :)
Skicka en kommentar