Fjantelagen

Satt förut på gratisbussen (gratis är något essentiellt just nu) ut till Ikea för att köpa några saker som saknas på vårt loft (kudde, täcke osv, ingeT viktigt.)
Vi är båda lite smått oroliga över att vi fortfarande inte har snickrat ihop ett jobb än, och filosoferar lite kring detta.
Det finns ju galet många bemanningsföretag i den här staden, och jag lekte med tanken att jobba på ett sådant.
Men ganska direkt börjar jag fundera runt hur det skulle kännas att hela dagarna ha och göra med folk som mest av allt bara vill sparka ner en från stolen, ta ens plats och kalla på vaktmästaren för att sopa bort fläcken på golvet.
Jag inser att jag nog skulle sitta där och ha dåligt samvete. Skämmas för att jag sitter där med ett jobb (som jag förmodligen hatar, och hittar på alla möjliga krämpor för att kunna sjukanmäla mig en dag till på). Ursäkta mig för att jag har nåt som du vill ha.
Det är den där jävla jantelagen. Man får inte vara bättre än någon annan. Även om det är uppenbart och alla vet om det så får man själv inte säga nåt.
"Välj mig så får ni en glädjespridare som alltid gör sitt bästa. Välj mig så väljer ni service i toppklass."
Det är ett utdrag från mitt CV. Jag vägrar att be om ursäkt för mig själv, och för att jag faktiskt tror på mig själv.
Samtidigt sitter det en liten Fjante på min axel som frågar om det var så smart skrivet? Dom kanske tycker att jag verkar arrogant?
Men hur ska andra tycka att jag är toppen om jag själv inte gör det? Och tror på det?
Så jag struntar i det, riskerar att verka självgod och arrogant, och hoppas på att andra ser bortom det.
BE PROUD!