"I'm just walking in the streets of my hometown"

11.21.
Kan tyckas vara en normal tid att gå upp en söndag.
Men blir man väckt av en telefon som skräller i örat, dagen efter att man lagt sig kl 5, då känns det helt plötsligt inte normalt längre. Det känns rent av omänskligt!
Det är Ida. Pigga, pigga Ida.
"Sover du? Jaha! Men jag kommer hem till er nu. Jag gick precis utanför dörren. Hej då!"
Den lilla gröna hulken vi alla har inom oss fick tillräckligt mkt näring för att kika fram en sekund och ge ifrån sig ett vrål. Ett mkt tyst vrål eftersom hela huset sov. Snarare ett ljudlöst vrål. Man vill ju inte va den som väcker folk med ett vrål.
När Ida knackar på dörren står jag och Malin startklara i hallen, med inställningen att nu ska vi ut och promenera.
Ida vill att vi ska hänga inne.
"Nu har jag gått upp, smikat mig och klätt på mig. VI SKA PROMENERA!!!"
Oj. Vad har Norge gjort med oss? Insistera, nästan tvinga folk att gå ut och gå med mig?
Herregud, snart börjar jag väl äta kokta grönsaker också.