Det finns mycket i världen som är jobbigt.

Men framförallt så finns det två saker som är skitjobbiga.
1. Att ha fel.
2. Att någon påpekar att man har fel.
"I hate to say I told you so, but I told you so"

Jag och min partner in crime Malin kan hålla på i timmar, dagar, ja rent utav veckor med att gnabbas fram och tillbaka om vem som har rätt om en sak. Det kan handla om en italiensk grammatisk fråga, lokalsinne-obalans, eller en såndan simpel sak som om något är gott eller inte. I dom flesta fall finns det ett facit, och nån får rätt och den andra får det gnidet i ansiktet med ett hånskratt långt efter. Men ibland finns det inget facit. Det handlar uteslutande om personlig smak, vilket gör det väldigt svårt att få ett slut på gnabbandet.

Det värsta är att hur mycket man än vet att det svider när någon säger dom där 5 sjukt irriterande orden "Vad var det jag sa" så kan man inte motstå att få använda dom när tillfälle ges. Det är som att stå i kö till ett provrum. Man står och suckar, gnäller och svär i kön olidigt länge, hatet bara sipprar ur varenda por och man undrar vad i helvete det är som tar sådan lång tid! När man väl kommer in i provrummet själv så tycker man att man förtjänar att ta lika lång tid som idioterna innan, för sveda och värk. Man skiter väl i dom stackars satarna som står där utanför intet ont anade om mina ondskefulla planer.
Ungefär så känns det när man själv får säga "Vad var det jag sa"

Så vi kan sammanfatta detta resonemang med:
Det finns mycket i världen som är trevligt.
1. Att ha rätt.
2. Att få påpeka att man har rätt.