Alla sprutor är inte bra spruor.

Häromdagen fann jag en kanyl i vårt trapphus. Någon dag före det såg jag en narkoman skjuta en feting helt öppet nere vid t-banan. Någon dag efter det såg jag en man ligga utslagen på backen medan en människa med själ stod och ruskade om och försökte få liv i honom.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här.
Jag vet ju att detta är vardag för många - narkomanerna, deras familjer, sjukvårdare osv- men det är så oerhört obehagligt att se detta ske mitt framför ögonen på alla.

Mannen nere i t-banan stod med sina andra pundarvänner och han dansade, log med hela ansiktet och verkade faktiskt jäkligt nöjd.
Samtidigt som dom kemiska substanserna pumpades runt i hans kropp och gav honom detta tillfälliga glädjerus och känslan av att vara oövervinnlig, spred sig en sorg i min kropp och gjorde mig alldeles matt. Det finns ingenting jag kan göra.
Varför sätter sig folk i dessa situationer? Hur jävligt måste inte livet kännas för att man ska gå så långt och förstöra sitt nu, sin framtid och måna gånger även sitt förflutna?
Jag blir uppriktigt ledsen, men jag går bara förbi.