Ang. att vara en DUMBASS.

Jag har tänkt på en sak. Malin vet jag har tänkt på samma sak. Fast jag står fast vid att jag är hårdare drabbad. Alltid.
Jag är inte skrockfull. Nu måste jag tänka efter lite...Nej, det är riktigt, jag är inte skrockfull. Den enda lasten jag har egentligen är att jag alltid måste säga peppar, peppar, ta i trä, och sen - surpriiise - ta i trä, så jag inte jinxar saker och ting. Finns det inte ett bord, parkettgolv, stol, smörkniv eller liknande i närheten, så använder jag mig bara av ett helt random huvud. Det får duga som substitut. Detta skyller jag helt och hållet på min mamma, mina mostrar, deras män, andra släktingar - ja, mitt kulturarv. Det är ett jävla knackande i Iran ska du veta.
Annars är jag ganska normal.
Jag lägger nycklar på bordet tex. Påpekar någon detta och lägger ner dom i väskan istället svarar jag med att kämpa ur varenda nyckel ur den där spiral-thingen, hitta ett bord till varje nyckel, lägga dom där tydligt och trotsigt och vänta på att showen ska börja. (japp, nu ljög jag igen, men det är ett tänkbart scenario)
Jag går under stegar tex. (för det finns väldigt många stegar i mitt liv, och det blir jobbigt att undvika alla, det blir så mycket omvägar va.)
Jag spottar inte 7 ggr när jag ser en svart katt. (vadå, är inte dom svarta katterna lika mycket värda som dom andra katterna eller? Heil kitten.)

Anywhooo...
Om jag nu släpper ut voodoo-master en liten stund, han som bor i en liten undangömd vrå i min hjärna, så kanske vi kan förklara snart 23 år av olycka. Eller?
Jag kanske borde akta mig för stegar, alla katter, speglar, a-brunnar och nr 13.
Det kommer ju inte ge mig tillbaka dom 7 mobilerna som blivit snodda/lost, jag kommer inte vara mindre sjuk(det är säkert helt självförvållat), min skitsöta katt från back in the days kommer inte rymma backwards och komma tillbaka, ärren efter att ha ramlat, tappat saker, slått i huvudet, klämt mig osv kommer inte bli färre, och vem vet vilka permanenta med jag har fått av att ha bott i Forshaga.

Ska jag kanske...nä nej förfan, ju mer olycka, desto vackrare blir resten.
The keyes stays on the table!